Gräsligt trist

Jag kan inte riktigt svälja att Kopparvallen ska ha konstgräs. Det självklara valet för det tycker jag hade varit Kanonvallen men nu är det som det är. Slut på skitiga matchtröjor och skogaholmslånga torvor från en Johan-Niklasson-klass glidtackling (såg ni de två i lördags). Visst - allt var bättre förr och inget blir som förr - hur mycket man än vill.

Räkna med några hyllningar av gräset på Kopparvallen här på bloggen framöver. Som liten grabb var det rent utav magiskt att beträda gräset på vallen de mycket få gångerna vi fick lova att spela på denna heliga mark. Gräset var mjukt som vadd och färgen var av den djupaste grön. Och vissheten att Patrik Kihlman sprungit på exakt samma grässtrå strax innan gjorde upplevelsen nästan övermäktig.

Se Dannes blogg över ÅFF-spelare som också sörjer gräset här.

Jag har tagit stöd av Erik Axel Karlfeldt (1864-1931) att knåpa ihop följande rader av hans dikt Höstens Vår:

Höstens Vår

(till gammelgräset)
Nu är den stolta vår utsprungen,
Den vår de svaga kalla höst.
Jordlivets solar gå upp och gå ned,
Men du skönjer ej år och skeden.
Vissnande snabbt, ska du vandra tungt
Här upp mot hemliga målet,
Till dess du bestiger leende lugnt
Din flammande brudbädd, bålet

(till konstgräset)
Väl mig, då lekens minnen tvina,
Att du var allvar och står kvar,
Att ingen sol behövs att skina
Vår kärlek varm i svala dar!
Hör, himlens hårda väder vina
Sin högtidshymn för trogna par
Vi le, när jorden reds och darrar
Vår lyckas hus har goda sparrar.