Efter att Fröken Irené hade ropat upp alla i klassen delade hon ut varsitt blankt
vitt papper tillsammans med ett 8-pack Crayon färgkritor till var och en av oss. Uppgiften var att krita ihop en namnskylt med lite lull-lull ikring. Nervöst började var och en av oss kludda ihop första bokstaven i namnet. Jag tog varsamt ut en krita och började.
Jag hann inte mer än till att påbörja det vertikala strecket på "R:et" förrän kritan gick av på mitten i min hand. Hoppsan, tänkte jag, här gäller det att inte trycka så hårt. Fram med nästa färgkrita ur den lilla asken. Knäck! Samma sak med den färgen.
Varför går dom av, tänkte jag. En färg till. Knäck. Jag tittade mig om för att se hur de andra gjorde. Min bänkkamrat Kristian satt och plitade så fint med näsan riktigt nära pappret. Han hade redan hunnit en bra bit. Men jag lade märke till en viktig grej. Kristian höll kritan i VÄNSTER hand. Jaha, det är såna kritor som man ska hålla i vänsterhanden.. Fram med nästa färg. Det gick ju ännu sämre. Hann knappt nudda pappret. Jag kunde inte tro det var sant! Dessa kritor måste varit av från början. Någon hade säkert råkat sätta sig på min ask redan i fabriken...
Försiktigt tog jag fram den femte kritan. Kvar i asken fanns bara färger som jag inte alls var nöjd med... Jag tog den så mjukt jag kunde i vänsterhanden och började dra strecket. Snett och vint blev det. Och syntes knappt gjorde det heller. Strecket fick duga och jag började på böjen högst upp på R:et. Knäck!! Nästa. Knäck! Dessa kritor var mycket tunnare än några kritor jag hittills kommit i närheten av i mitt sexåriga liv.
Jag såg mig omkring och alla andras kritor verkade vara gjorda av järn. -Håll med andra handen, hörde jag någon förälder säga. Jag tog fram näst sista kritan och höll så löst jag kunde med min rätta hand. Jag vågade knappt nudda pappret och därför syntes det ju knappt vad jag ritade. Jag kom en bra bit på mitt namn tills kritan gav sig. En sista krita kvar, och jag hade inte ens skrivit mitt namn.
Nu hade jag nästan gett upp att måla en sol, ett träd och en bil och allt annat jag tänkt att få plats med. Den sista kritan var ju brun. En brun sol? Hmm. Jag lyckades inte få ner hela mitt namn innan ALLA kritor gått av på mitten. Jag var inte knäckt dock. Jag insåg att det var kritornas fel. De var ju felgjorda. De gick inte att rita med!
Jag lutade mig tillbaka och tittade mig om. Kristian var redan klar med sin skylt och våra blickar möttes. Han kollade på min bänk och såg en brokig samling av små stumpar och kritornas omslagspapper i en sorglig hög.
- Det var fel på mina kritor. - Alla gick av. - Jag hann inte färdigt med namnet, sa jag.
Pligg, som han kallas, kollade på mig och sa - Här, du får låna mina! Han stoppade ner kritorna i kartongen och räckte över hela paketet till mig.
Jag kunde inte tro det var sant. Såg han inte att jag knäckt av alla mina kritor?! Jag tog emot asken med ett tack. Så varsamt jag kunde plockade jag ut den krita som var minst använd. Nu var det en hel annan känsla. Jag visste ju att dessa kritor inte var fel på. Pligg hade ju redan kollat dom, allihop.
Med ökad tro kunde jag så gott som fullända min namnskylt innan tiden tog slut. Inte en enda av Pliggs kritor gick av. Jag var så tacksam! Tänk att Pligg litade på mig och lät mig måla med alla hans nya fina kritor! Detta var alltså första skoldagen! En sann förebild och lagspelare. Stolt men mest av allt tacksam kunde jag lämna tillbaka paketet med bara hela kritor! Jag har tänkt på denna händelse många många gånger i livet.
I våras blev Pligg ombedd av Aftonbladet att krita en tavla till förmån för Cancerfonden. Pligg döpte tavlan till "Spelet och Livet går vidare".
Tavlan auktionerades ut på Tradera igår kväll... Nu är bara frågan var jag ska hänga den...
No comments:
Post a Comment