ÅFF - IF Elfsborg 1-2 (0-1)

Det vill sig inte. Inte alls. Inte överhuvudtaget.

Jag lider med spelarna som hamnat tre meter under ytan trots att de gör så gott de kan (givetvis). En liknande mental kollektiv kollaps har jag inte sett laget hamna i. Det är jobbigt att se.

Det är mentalt. Tror man inte på det man ska genomföra så misslyckas man. En mental coach måste köpas in nån dag eller två. ÅFF har inte råd att avstå det. Det handlar om målbilder. Tror jag att jag kan vinna så blir allt så mycket lättare. Om jag tror jag kan passa en enkel pass på 10 m så kan jag det.

Ser jag mig själv komma fri med målvakten och vara helt ren så måste jag veta att jag kan sätta den. Så är t ex inte fallet för fotbollsdyslektikern Viktor Sköld för tillfället. Inte för NÅGON ANNAN heller i ÅFF just nu. Jag lider med dem.

(Det hjälper inte att från läktaren skrika massa trams och klaga på spelet och gnälla på allt och alla. Snarare tvärtom. Som jag upplevde det igår drar hemmapubliken ner laget än mer i diket i och med att gnälla. Jag kom själv på mig att sucka väldigt högt över Pontus N:s insats. Det hjälper inte alls. Det stjälper. Skärpning mig och alla andra som hellre gnäller än hejar och pushar.)

Spelarbetyg:
Känns överflödigt.

Man of the Match: Henrik "Fimpen" Gustafsson.