Bloggen lät(typ) favorit-poeten Bruno K Öijer plöja in i Kopparvallens själ och gräs. Ut kom denna fantastiska dikt om Kopparvallsgräsets innersta känslor inför konstgräsomläggningen: (läses långsamt)
I DRÖMMEN VAR INGA DÄR
jag ropade mitt namn
i den väldiga tystnaden
och det ekade tillbaka mot mej
rullade över vildmarken ensamt och främmande
och i drömmen var inga där
bänkraderna ekade tomma
det var kallt och otäckt
som om livet självt skulle begravas
eller livets hjärta
eller bara någon som varit full av liv
en flicka kanske
hon som velat så mycket
under hennes naglar satt rester av gräs och sand
från den värld hon byggt
och fast hela hennes kropp brunnit färdigt
och bara askan fanns kvar
levde hennes ögon och såg sig omkring
hoppades fortfarande
bad om hjälp
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment